fredag 10 mars 2017

Fuck cancer - Djävla cancer

Jag var på ridskolan idag med Mary, det var SÅ längesedan och jag skäms ganska mycket över detta. Jag borde varit med mer..

Det var där jag lärde känna Micke, en av killarna i stallet som alltid hjälpte till när jag behövde hjälp före lektionen med sadling och att sätta dit tränslet. Han levde för dessa hästar och varje gång jag såg honom i stallet sken han som en sol och var alltid lika lycklig.

Vi fikade några gånger och det var alltid lika trevligt, hundar, katter och ungarna var med och höll låda. Mary trivdes bra med Micke och pratade alltid lika glatt om ditt och datt. Vi jobbade ganska mycket och sa hela tiden att vi skulle ses. Vi skulle höras av och jag tänkte varje gång i ridskolan att jag skulle ringa honom. Att jag skulle åka upp till honom och ta en fika, ta igen lite tid och bara vara. 

Förra året, någon gång under hösten, fick jag reda på att han fått en cancertumör på levern. Den var då 13 cm och de skulle väl operera bort den trodde han då när jag pratade med honom. Han såg trött och uppgiven ut och jag började redan då gråta. Det var liksom inte rättvist att Micke, världens goaste kille och världens snällaste pappa, skulle ha fått cancer. En rätt aggressiv form av cancer...

Mina syskons lillebror, som även han hette Mikael, fick samma typ av cancer och han klarade sig inte. Så jag fick en känsla av att det inte var bra när jag fick reda på detta.

Hösten gick och jag tänkte att jag skulle ringa Micke, senare, imorgon.. ja, en annan dag. Han finns ju här och vi skulle ju ses på ridskolan. Men vad jag inte tänkte på var att han fanns inte där! Jag träffade honom aldrig och jag ringde honom aldrig, för jag skulle ju kunna göra det imorgon eller i övermorgon.

Idag när jag kom till ridskolan reflekterade jag över hur längesedan det var jag träffade honom, att jag skulle ringa och höra hur det var. Om cancern var kvar eller om de fått bort den.. Om vi skulle ta en fika, dendär som vi snackat om flera gånger. Jag vet att jag tänkte, bara han inte är död. jag måste ju kunna ringa.

Men jag kan inte ringa Micke, för han finns inte här längre. Jag fick reda på det idag att den 25 januari tog cancern hans liv och han kommer inte ner till stallet längre, det går inte att ringa honom och snattra lite. Jag tog för givet att all tid i världen fanns, att vi skulle hinna ses och att vi skulle kunna ta dendär fikan. Prata nästa gång det var ridlektion och vi sågs i stallet eller på fiket. 

Dendär fikan kommer vi aldrig att kunna ha och det gör så djävla ont.

Det gör så djävla ont att jag inte ringde honom som jag sa, att jag inte åkte dit på en fika som jag sa, att jag inte fanns där som jag sa att jag skulle vara. Att jag sa till honom när han berättade för mig om cancern: "Jag finns här, ring om det är något".

Varför ringde inte jag? Varför åkte jag inte upp? Han hade cancer och fick cellgiftsbehandling, klart att han var trött och inte orka åka land och rike runt för att träffa sina vänner. 

Nu är det försent och jag kan inte säga förlåt, jag kan inte krama om och berätta hur ledsen jag är att jag inte fanns där och stöttade. Jag kan inte ringa och säga hej, och det känns jättekonstigt. Tomt och konstigt.. Jag kan aldrig, aldrig någonsin ringa honom igen, för han finns inte längre. Jag kommer aldrig höra hans röst och skratta tillsammans med honom.

 Han är död...

Micke, om du kan läsa detta på din himladator så: Förlåt mig, jag hoppas verkligen att du kan förlåta mig för att jag svek och inte fanns där. Du är en väldigt speciell kille, en på miljonen och det var en lyx att få lära känna dig. Förlåt att jag tog för givet att du fanns här, att du alltid skulle vara här så jag kunde träffa dig i stallet. Förlåt att jag svek dig....

Jag kommer aldrig glömma dig..

Kram Gunilla

1 kommentar:

  1. Han vet! Tro mig.
    Jag gick igenom exakt samma när Mikael försvann från oss.
    "Varför ringde jag inte? Varför träffades vi inte? Varför lärde jag inte känna min lillebror bättre? Han bodde ju bara 3 ½ timme bort...
    Frågorna är många och svaren få, men jag är övertygad om att Micke vet vad du känner och att han vet att du känner ånger och sorg.

    Det kanske inte tröstar men, jag vet att de känner vad vi känner!
    Kram min älskade lillasyster! //Syster Yster <3

    SvaraRadera