fredag 31 mars 2017

Budgivning till välgörenhet..

När jag var på dendär dansen i söndags stod där en tjej som heter Jenny Soep och målade under hela kvällen. Hon målade känslan i musiken och det blev en otroligt vacker och känslig tavla. Denna tavlan har nu kommit att auktioneras ut till förmån för Feedback Madagaskar och jag är så sugen att lägga vantarna på den.

Auktionen är slut på måndag och jag går i skolan då så jag hoppas verkligen inte att jag missar pga en kurs.


Såhär ser tavlan ut och jag är faktiskt med på ett hörn, eller snarare i mitten. Bilden är från CeilidhStockholms sida på fb och jag har fått deras godkännande att låna bilden.

Fotograf: Stina Stjernkvist

Här står Jenny och målar av hjärtans lust. Jag fick chansen att prata lite med henne i lugn och ro vilket var jättekul. Jenny är en otroligt trevlig och sympatiskt kvinna med ett hjärta av guld. Hon har sin studio inte så långt från Grammofon och jag tänkte nog åka dit någon dag. 

Men så.. gå nu in på CeilidhStockholms fb-sida och lägg ett bra bud. Pengarna går till ett bra ändamål och du får ett vackert konstverk på köpet.

Kram 

Trasselmaja

onsdag 29 mars 2017

Ceilidh.. VAD är det??

W tog med mig på världens grej härom dagen. Han delade med sig lite av sitt skottländska arv. I skottland finns det en dans som heter ceilidh och det är en motsvarighet till våran folkdans, det är svettigt och vansinnigt kul. W startade Ceilidh Stockholm tillsammans med en annan kille och den första dansen var i samband med St. Andrews Day här i Stockholm, november 2015. Här är länk till en artikel i The Local som skrivit om W och Ceilidh Stockholm.

Här är ett utklipp från en sida på nätet som förklarar lite vad det är:
Ceilidh är en typisk social folklig danskväll i Irland, Skottland och England. Ceilidh danser är gruppdanser. De har olika uppställningar, square, longways set, cirklar osv. och oftast parvis inom en grupp, men progressiv inom gruppen.
Där irländsk och skotskt ceilidh betonar dansskicklighet och hur man ”dansar” danserna med den rätta stilen, har engelsk ceilidh en mer avslappnad inställning. Ha kul, glöm fötterna, nu festar vi! Ceilidh dansas till levande, oftast förstärkt musik, mest jigs, reels, polka och inleds av en snabb instruktion innan danserna sätter igång. Instrumentuppsättningen är ofta durspel, fiol, gitarr mm.

Dansen lär man sig redan i småskolan och den dansas vid högtider såsom bröllop och födelsedagar men även vid klassiska högtider såsom jul, St Andrews mm.


Här står han och pratar med fotografen Stina tog riktigt fina bilder under kvällen. Mer av dem senare.


Denna gången var det på Grammofon i Stockholm och jag var SÅ nervös. Det enda jag visste var att Andrew skulle vara där och W förstås. Jag hade ingen aning om vad som väntade och visste inte vad jag skulle ha på mig eller vad för skor jag skulle ha. Hade frågat W lite försiktigt men där fick jag liksom inga konkreta svar. Så jag tog på mig min blommiga Gudrun Sjöden, mina gula tights till och mina Doc Martins, perfekt tänkte jag. Innan vi åkte från W satte jag upp håret och blev snabbt upplyst om att jag "såg ut som dendär lilla tjejen i den finska sagan". LILLA MY med andra ord... jag trodde jag skulle dö!! För vem vill se ut som Lilla My vid min ålder... :-(

Hm.. vi tog tåget in till stan och raskade på till lokalen där vi skulle vara. Lätt att hitta när man visste var det var. W var så snygg i kilt och skjorta, klassiska yllestrumpor och väska på magen.

Dansen satte igång och det var skönt att Andrew var där så jag hade någon att dansa med, lite mer avslappnat och lite tryggare. Det fanns en sk caller, Michaela Beijer. som berättade hur allt skulle gå till och det underlättade riktigt mycket.

Me and Andrew

Att gå på en ceilidh här kostar från 90 kr och man beställer biljetter på hemsidan, man kan även lämna en donation till deras välgörenhetsprojekt, Feedback Madagaskar, där de skänker pengar till skolor, kläder, utbildningar mm. Det är under en hel kväll och man kan köpa kaffe, öl och där finns även vatten i oändliga mängder att dricka.. för det behövs. Man blir svettig av all dans och det är inga långa stunder du står stilla. 

Nästa gång är den 21 Maj och jag har redan köpt biljetter dit. Detta vill jag inte missa för allt i världen.

Och DÅ mina vänner SKA jag ta reda på vad en skotte faktiskt har under kilten... ;-)

Hugs and kisses
Trasselmaja

Tunnelrun.. genom eld och under vatten

Det var en rätt speciell känsla att springa loppet. Rätt lätt i början och jag joggade på där lite lagom, W skickade lite peppmess och uppmanade mig att ta del lugnt och bara ta det i min takt tills jag hittat min rytm. Han frågade även efter mitt startnummer, jag undrar varför. 
Lite coolt att springa UNDER Birkastaden
 Det var riktigt skönt när jag kom ner i tunneln och fick springa i min takt och kunde njuta av allt runtomkring. Det första jag möttes av var en underbar kör som stod där fullt påpälsade, sedan var det lite olika underhållning på vägen. Dock ruttnade jag när jag hörde Kalle Moreus när han glatt pratade om vad det nu var. Jag var så trött att det gick in genom ena örat och ut genom andra.

Att springa ner här och inte veta vad som väntade var riktigt spooky. Det enda jag visste var att på andra sidan fanns det en utgång där mållinjen var. Flera olika företag som arbetat med citytunneln gjorde reklam och de som arbetade med loppet var helt fantastiska på att peppa och heja på. 

Wohoo.. jag klarade det. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle fixa att SPRINGA alla kilometrarna. Helt otroligt, men med min lilla supportgrupp så fixar jag allt. Hela loppet på 57:28 min. Nytt rekord!

Jag var så slut att jag trodde jag skulle dö, sa till mig själv att jag aldrig skulle göra detta igen.. Hahaha... 3 minuter senare hade jag anmält mig till Midnattsloppet. Ja, och Mary till lilla midnattsloppet.

Snacka om att ha fått blodad tand :)

För mig var detta en riktig utmaning som jag älskade och kommer göra flera gånger. Redan i veckan ska jag ut och springa med W och då får vi se vad han går för.. eller springer för ..hahaha

Kram till er alla

Trasselmaja

Here we goooo....

Så.. nu är det dags. Chipet sitter på skon och armbandet är på plats med närmast anhörig. Mary önskade mig lycka till och informerade mig om att det faktiskt finns ambulans på plats. (Någon som vill köpa henne billigt... )


W gjorde en brakfrulle med ägg, bacon och lök. Helt ok att springa på. Jag fick med mig en Mars och ett gäng gräddkolor. Jättegulligt men vem äter under ett lopp? Inte jag.

Kl 9 gick jag till t-banan och det fanns fler där som skulle springa. Men den jag träffade på t-banan och började prata med var en jättegullig tjej som skulle heja på sin kompis. Hon hade kommit upp från Göteborg igår och skulle vara här några dagar. Det visade sig att vi hade massor av platser gemensamt  och jösses vad vi pratade.

Vid medis gick hon av och jag fortsatte till St. Eriksplan där jag gick av med flera andra löpare. Det var en liten bit att gå men det gick rätt fort. Några sprang och jag höll mig till de som gick. Att hitta gick lätt, det var bara att följa strömmen av alla västklädda människor med joggingskor på sig. Vi skulle starta kl 10 och jag var där en kvart innan, och jag blev så glad när jag träffade Sofie och hennes kärlek där. Alltid lika skönt när man känner någon. Jag har inte träffat henne på en evighet och har ruskigt dåligt samvete över att jag inte åkt ner till henne.

Hur som.. starten närmade sig och precis innan ringer telefonen.. Det var Mary som ville ringa och önska mig lycka till. Hon frågade om jag var nervös; ja, sa jag. Jo, mamma.. det hörs sa hon då och fortsatte med upplysningen om ambulanserna med mera.

Uppvärmningen med Calle och Tobias från Let´s Dance började och vi körde igång lite lätt. Sedan var det dags... hualigen....

Nedräkning och iväg....


VI SES VID MÅLGÅNG...

Trasselmaja



onsdag 22 mars 2017

2000 spänn för magiska händer

Häromdagen tröttnade jag på att vara blondin så jag bokade en tid på Magic hands vid Port 73 i Haninge och jag fick en tid idag kl 16:30 för att färga hår och plocka ögonbryn. Jag fick underbar hjälp och om jag ska vara ärlig har jag varit lite tveksam sedan Gona slutade, hon är den bäste frisör jag haft och som alla vet är ju håret som lite heligt för tjejer.. ja, och killar med för den delen.


Hur som, jag visste nog inte riktigt vad jag ville mer än att ha lite mörkare igen. Har saknat mitt mörka hår SÅ mycket och efter min katastrofala rosa färgning är jag mycket försiktig och vågar inte göra NÅGOT själv med håret. Det är sluttestat för min del.

Jag fick till förslag en mjukt mörkbrun färg som skulle ge värme till lystern och den såg riktigt bra ut. Sagt gjort. dags för stolen.. jag fick en sista blick på mina blonda lockar och sedan av med glasögonen.

Hon började med att kladda i massa färggojs och där fick jag sitta en stund. Passade faktiskt på att samtidigt titta på Bonusfamiljen, den kan man se via SVT:s app: SVT Play. Jag skulle ingen stans och kan inte läsa utan glasögon så det passade perfekt. Efter en lååång stund gick vi för att plocka brynen, då visade det sig att denna stjärna till frisör även trådar ögonbrynen. Perfekt, snabbt och enkelt. Ont som faaan men läckert blev det.

Hon skötte om min hår med ren kärlek och omtanke, jag blev snygg som en vårdag och känner mig mer hemma i detta än någonsin. Att Mary tyckte jag såg ut som en tant beror nog på att håret fönades inåt!! Herregud, det är 2017, man fönar väl inte hår inåt längre. Hahaha...

Som tur var så hade jag en tofs med mig så jag kunde sätta upp håret.

Slutsumman för håret denna gången blev 1 1/2 timme och 195 kr men jag blev, som alltid, så oerhört nöjd och kan återigen rekommendera Magic Hands.

Nu är det dags för jobbelijobb så vi ses.

Trasselmaja

fredag 17 mars 2017

Min nära döden piercing #2 : Huddinge Sjukhus..

Ja, 1177 vart det och hon på sjukvårdsguiden lät RÄTT irriterad när jag berättade hur det hade varit under natten och på morgonen. Det första hon frågade var varför jag inte åkt in tidigare, men jag tyckte ju inte att det var så farligt..
Hur som helst så beordrade hon mig att åka in akut NU. Inte vänta utan direkt upp till HS och akuten. Så det var bara för mig att smyga in i duschen, ta en snabbdusch och säga till Mary att vi skulle åka och dra.

SÅ 40 minuter senare sitter jag då på akuten med Mary och T, kollar på skidtävlingar och känner hur det rinner från tungan. USCH!!! Jag hade fått ett fint armband av tjejen i kassan och fick sitta i väntrummet lite till.




Det gick rätt fort att komma in till läkaren och hon jag fick träffa var en av de gulligaste jag träffat någonsin. Hon var tålmodig och dömde inte ut mig. MEN.. en av gångerna hon skulle in för att kika till mig tittade hon bara på mig, suckade djupt och gick ut igen. Då tittade jag på Mary och sa: Sådär låter en mamma när hon gett upp.

Sköterskan kom in och tog lite prover, Waranvärdet, blodgas och blodvärdet. Det var lite sisådär med värdena men över lag så såg allt fint ut. Jag fick en liten påse att spotta i för det blodade ju fortfarande, jag och Mary mätte till 100 ml blod på 40 min. Det ÄR ganska mycket blod. Då undrade vi lite hur mycket det blivit under natten. MÅNGA decilitrar blev det tror vi..

Hur som helst så fick jag skölja munnen i en speciell vätska som skulle tjocka till blodet och jag fick även en sockerbit doppad i en speciell blandning för att få blodet att koagulerar lite till. Nu skulle jag äntligen sluta blöda.. HURRA!!

Runt 10 blev jag flyttad från medicinakuten till kirurgakuten, där de funderade på om jag skulle få några stygn så flödet stoppades. Det behövdes dock inte men jag fick en sträng blick av läkaren och en order om att jag fick INTE prata på 2 dagar och bara flytande föda, yoghurt, kalla soppor mm.
Dessutom fick jag en återbesökstid på söndagen för att kolla så allt såg bra ut.

SÅ, hem igen för att sova lite och försöka hålla tyst. Alla som känner mig vet hur svårt det kan vara, men jag lyckades. Jag skulle ju jobba på måndagen så jag ville verkligen att det skulle läka. 2 dagar hade jag ju redan missat pga detta så jag ville bara bli bra.

Det vart inte många knop på lördagen efter att jag kommit hem. Fortfarande vågade jag inte vara ensam utan jag var hos Mary och T. Sov i soffan och öppnade ena ögat med jämna mellanrum för att hålla koll på läget.

Söndagen blev lite likadan, sjukhuset på morgonen för återbesök och sedan hem igen för sängläge och sova ordentligt. Kroppen behövde verkligen vila och jag var så yr, trodde jag skulle svimma några gånger.
Mycket yoghurt blev det och jag blev tillochmed medlem i Danonino-klubben... hahaha... Dedär små yoghurtarna är helt perfekta.

Jag mailade till studion där jag gjorde piercingen och talade om vad som hänt och hur det vart i helgen. Då upplyste hon mig om att det är sånt man får räkna med. Jag hade lyssnat på henne och gjorde precis som hon sa till mig. Jag skrev att jag ville ha tillbaka de 500 kr som piercingen kostat, den kunde jag ju inte låta sitta i och jag hade ju inte fått vad jag betalade för. Mindre än ett dygn efter att hon satte den var jag tvungen att ta ut den. SÅ nä, jag får inga pengar tillbaka. Inte ens en ursäkt fick jag.. :-(

Nu har det gått 2 veckor och jag har en fullt fungerande tunga. Jag kan äta vanlig mat och är så lycklig. Men däremot på salongen i Västerhaninge kommer jag inte sätta min fot igen. Jag hoppas bara att detta inte hänt någon annan.


Det vara en läxa utan dess like och jag kommer inte sätta varke piercings eller tatueringar igen. Mary vill i dagsläget inte heller ha ngt i ansiktet eller på kroppen...

Natti nu och suss gott

Trasselmaja

Min nära döden piercing, del 1..

Jag är 42 men jag gillar piercings så jag bestämde mig för att sätta en i tungan. Har haft en där tidigare så jag trodde att det skulle bli en lätt match. Ja, tjena.. den sket sig friskt kan jag säga..


Fredagen den 3 mars hade jag bokat tid hos en studio i Västerhaninge och såg så fram emot detta. Tjejen som skulle sätta den hade gjort det förut så jag visste att hon var duktig. Dock hade jag blivit varnad av andra som varit där att jag skulle gå någon annanstans, men jag ville gå dit då jag träffat henne tidigare och är en lojal tjej.

Det kändes helt ok att komma dit och när vi förberedde var det ingen som helst fara. Hon tog fram nål, pincett och stift, la allt på en bricka och satte igång. När hon stack igenom nålen kändes det inte helt ok, men jag tänkte inte mer på det utan betalade mina 500 kr och styrde kosan mot jobbet. Jag skulle nämligen jobba kvällen.

Det jag visste om piercings var att det kunde blöda lite men det skulle motverkas av att man la en isbit eller en glass på. Jag köpte en piggelin och körde till jobbet. Det blödde ganska mycket och jag kände flödet på tungan hela tiden... rätt obehagligt.

Eftersom jag står i kassan på jobbet så var jag ju tvungen att skölja så fort jag skulle prata med kund eller kollega. Det gick rätt mycket vatten kan jag säga, 4 flaskor vatten dracks under kvällen och flödet bara fortsatte i en strid ström. Susanne på jobbet tyckte jag skulle åka upp akut, men jag ville vänta och det var riktigt dumt. Jag borde åkt direkt.

Jag jobbade på och åkte hem via Willy för att köpa glass. 30 piggelin vart det, allt för att få flödet att stoppa. Vill aldrig mer i hela mitt liv äta en piggelin... hahaha...

Hm, jag kom hem och tog det lite lugnt men vid 23-tiden kändes det rätt obehagligt så jag åkte hem till T och M för att sova över där ifall det hände något. Tur var väl det för när jag kom dit körde det igång ordentligt. Jag blödde mer men försökte ändå lägga mig en stund. Vid 2-tiden vaknade jag av att Mary försökte väcka mig. Då låg jag och hostade så det skvätte blod. Jag hade ett blodkoagel på tungan, runt piercingen, som var i storlek med en femkrona i diameter.

Jag gick upp för att skölja och spotta, svimmade till och gick för att lägga mig igen. Någon timme senare var det dags igen, då vaknade jag av mig själv och gick upp för att göra om proceduren. Skillnaden då var att jag tog ut piercingen, det gick inte längre.

Jag somnade gott och vaknade vid 6 av att håret, kläderna, kudden och ja, det mesta runt mig var blodigt. DÅ gick jag upp okch ringde 1177.


Skriver mer i nästa inlägg..

Kram Trasselmaja

fredag 10 mars 2017

Fuck cancer - Djävla cancer

Jag var på ridskolan idag med Mary, det var SÅ längesedan och jag skäms ganska mycket över detta. Jag borde varit med mer..

Det var där jag lärde känna Micke, en av killarna i stallet som alltid hjälpte till när jag behövde hjälp före lektionen med sadling och att sätta dit tränslet. Han levde för dessa hästar och varje gång jag såg honom i stallet sken han som en sol och var alltid lika lycklig.

Vi fikade några gånger och det var alltid lika trevligt, hundar, katter och ungarna var med och höll låda. Mary trivdes bra med Micke och pratade alltid lika glatt om ditt och datt. Vi jobbade ganska mycket och sa hela tiden att vi skulle ses. Vi skulle höras av och jag tänkte varje gång i ridskolan att jag skulle ringa honom. Att jag skulle åka upp till honom och ta en fika, ta igen lite tid och bara vara. 

Förra året, någon gång under hösten, fick jag reda på att han fått en cancertumör på levern. Den var då 13 cm och de skulle väl operera bort den trodde han då när jag pratade med honom. Han såg trött och uppgiven ut och jag började redan då gråta. Det var liksom inte rättvist att Micke, världens goaste kille och världens snällaste pappa, skulle ha fått cancer. En rätt aggressiv form av cancer...

Mina syskons lillebror, som även han hette Mikael, fick samma typ av cancer och han klarade sig inte. Så jag fick en känsla av att det inte var bra när jag fick reda på detta.

Hösten gick och jag tänkte att jag skulle ringa Micke, senare, imorgon.. ja, en annan dag. Han finns ju här och vi skulle ju ses på ridskolan. Men vad jag inte tänkte på var att han fanns inte där! Jag träffade honom aldrig och jag ringde honom aldrig, för jag skulle ju kunna göra det imorgon eller i övermorgon.

Idag när jag kom till ridskolan reflekterade jag över hur längesedan det var jag träffade honom, att jag skulle ringa och höra hur det var. Om cancern var kvar eller om de fått bort den.. Om vi skulle ta en fika, dendär som vi snackat om flera gånger. Jag vet att jag tänkte, bara han inte är död. jag måste ju kunna ringa.

Men jag kan inte ringa Micke, för han finns inte här längre. Jag fick reda på det idag att den 25 januari tog cancern hans liv och han kommer inte ner till stallet längre, det går inte att ringa honom och snattra lite. Jag tog för givet att all tid i världen fanns, att vi skulle hinna ses och att vi skulle kunna ta dendär fikan. Prata nästa gång det var ridlektion och vi sågs i stallet eller på fiket. 

Dendär fikan kommer vi aldrig att kunna ha och det gör så djävla ont.

Det gör så djävla ont att jag inte ringde honom som jag sa, att jag inte åkte dit på en fika som jag sa, att jag inte fanns där som jag sa att jag skulle vara. Att jag sa till honom när han berättade för mig om cancern: "Jag finns här, ring om det är något".

Varför ringde inte jag? Varför åkte jag inte upp? Han hade cancer och fick cellgiftsbehandling, klart att han var trött och inte orka åka land och rike runt för att träffa sina vänner. 

Nu är det försent och jag kan inte säga förlåt, jag kan inte krama om och berätta hur ledsen jag är att jag inte fanns där och stöttade. Jag kan inte ringa och säga hej, och det känns jättekonstigt. Tomt och konstigt.. Jag kan aldrig, aldrig någonsin ringa honom igen, för han finns inte längre. Jag kommer aldrig höra hans röst och skratta tillsammans med honom.

 Han är död...

Micke, om du kan läsa detta på din himladator så: Förlåt mig, jag hoppas verkligen att du kan förlåta mig för att jag svek och inte fanns där. Du är en väldigt speciell kille, en på miljonen och det var en lyx att få lära känna dig. Förlåt att jag tog för givet att du fanns här, att du alltid skulle vara här så jag kunde träffa dig i stallet. Förlåt att jag svek dig....

Jag kommer aldrig glömma dig..

Kram Gunilla

torsdag 9 mars 2017

Securitas nästa..

Jepp.. ni läste helt rätt: Jag har ansökt om att få bli väktare på securitas och im jag klarar utbildningen är jag klar till påsk med del 1.



Den 3 april börjat VU1 (VäktarUtbildning 1) och det ska bli sjukt kul. Jag har fått låna dessa böcker av en vakt på jobbet och det gäller att ligga steget före. Mitt dåliga minne gör ju att jag har liite svårare att lära mig. Så nu har jag läst om framgångsfaktorer och nomeklaturer. 

Håll nu tummarna för mig..

Kram

Trasselmaja